Jag har alltid tyckt om att teckna, måla, skulptera och handarbeta. Lusten att skapa har hela tiden funnits även om den fått stå tillbaka för andra viktiga livsuppgifter.
Skaparlusten har hållits levande och jag har under åren haft många lärare och inspiratörer.
1986 träffade jag Eric Cedervall och Erling Johansson som fick stort inflytande för utvecklingen av mitt porträttmåleri. 1995 träffade jag Georg Suttner. Sedan dess har jag varje år haft målarperioder under hans ledning.
Professor Georg Suttner har med sitt kunnande och engagemang bidragit till att att jag utvecklat mitt måleri och blivit mycket friare i mitt skapande.
Under åren 2001-2004 gick jag konstlinjen vid Nordvästra Skånes Folkhögskola. Det är tre år som betytt mycket för min konstnärliga utveckling och för mitt förhållningssätt till konsten och livet.
Måleri är för mig ett sätt att kommunicera. Min avsikt med bilden är att beröra – väcka känslor, tankar, ge associationer, skapa stämningar eller dialoger.
Jag debuterade 1977 på Vikingsbergs Vårsalong. Då målade jag huvudsakligen landskap och stilleben. Sedan har jag prövat många olika uttryckssätt. Hela tiden har jag strävat efter ett friare uttryck men inte velat släppa idé eller motiv helt. Gränslandet mellan abstrakt och föreställande ger förhoppningsvis betraktaren utrymme för personlig tolkning.
Jag arbetar huvudsakligen med olja på duk. En idé, ett motiv eller en känsla startar målarprocessen. Färgen och formen gestaltar bilden som får sitt eget uttryck. Bilden får leva sitt eget liv och bestämma processens fortsättning — det är spännande att måla på detta sätt.
[...] Sonja E M Andersson (född 1943) är en av de äldsta medverkande och målar upplösta landskap där ljuset tycks vibrera. De är andliga som hos Mark Rothko, kraftfullt måleriska som hos Per Kirkeby, vackra och stämningsfulla. Och kanske det minst trendiga på hela utställningen.
Therese Boman
Läs hela artikeln här.
Gack och se Sonja E M Anderssons måleri på Konstrundan! I ateljén ställer hon ut minst 30 nya verk. Andersson har varit stadd i konstnärlig utveckling under hela 2000-talet och rör sig alltmer mot det obundna.
Konst är som bäst precis innan det blir för mycket av något. Jag gillar en konstnär som hänger sig åt allehanda mänskliga känslor men ändå håller jämvikten och undviker att plumsa i till exempel det sentimentala träsket.
Andersson gör det, balanserar fint mellan känsla och intellekt, mellan föreställande och abstrakt. Förmodligen beror det på hennes naturliga gehör för de gamla hederliga instrumenten färg och form parat med en skicklighet då det gäller känsla för hur linjer ska dras.
Därtill syns alltid en beröring av slump i verken som om färgen getts en skärva av självstyre, det är vackert. Ska man nödvändigtvis stilkategorisera så kombinerar Andersson en tjugotalsfunktionalism med aningar av postmodernism.
Mina favoriter hittills är hennes abstrakta mammor och barn, målningar där själva färgen förmedlar kärlek och sårbarhet, men även verken med fåglar, som ”Guldfågeln”, där människa och djur lyssnar intimt på varandra är speciella. Sonja E M Anderssons måleri är mystiskt, allvarligt och bra.
Jenny Maria Nilsson
Sonja har funnit sin väg, eller ska vi säga tre vägar, som utmärkt kompletterar varandra. Naturens egen fatabur, porträttmåleriet och så det där nya, lite annorlunda, avancerade, att endast fånga det väsentliga i bilden...
Porträtten andas värmande innerlighet. Hon använder penseln och färgerna för att tränga in i människorna, glänta lite på deras själ. Ibland med en säker, rustik penselföring. Andra gånger med hjälp av frilagda ytor. Effekterna uteblir inte.”